Dubbelexponeringar

24 februari, 201521 mars, 2013 av Samuel Pettersson

I båda mina kameror, D700 och D800, finns den gamla ”analoga” funktionen att dubbelexponera inbyggd. Man hittar den långt in i menysystemet. De senaste dagarna har jag ägnat mig åt ”fri lek” med detta. Jag började med att fotografera Joakim, men provade även lite självporträtt. Några exempel följer nedan.

Detta är alltså bilder rakt ur kameran – inte ”photoshoppade” annat än lite småpill med kontrast, exponering, beskärning. Ska tillägga att jag inte är en sån som finner en speciell stolthet i att inte använda Photoshop – tvärtom, jag finner det i det närmaste vansinnigt att inte använda det för att subtilt förbättra bilder. Men just detta gör också att det är oerhört befriande att ibland göra något direkt i kameran som skapar mer slumpmässiga resultat som man inte kan styra till fullo. Håll till godo!

Ljussättningsdiagram!

17 februari, 201317 februari, 2013 av Samuel Pettersson

I dagarna har jag fotograferat några personalbilder till studion. På vårt jobb så behöver personalbilder inte innebära att hen står med armarna i kors mot en vit bakgrund och ser glad ut – vilket gör det hela lite intressantare. Till det här blogginlägget hade jag tänkt prova att låta min nördighet blomma ut helt och hållet – så jag tänker berätta om några av bilderna, med tillhörande ljussättningsdiagram! Vi börjar med Magnus (ljussättningsdiagrammet för varje bild ligger direkt under bilden i fråga) .

Magnus fick ställa sig några meter från en vitmålad vägg. På hans högra sida är han belyst av ett paraply med silverfärgad insida. Hans ansikte är belyst av en Elinchromblixt med raster. Skuggan som ligger bakom honom är skapad genom att rikta paraplyet nästan rakt mot kameran – det syntes väldigt tydligt redan med inställningsljuset var skuggan lade sig. Det såg bra ut nästan på en gång, förutom att hans kavaj försvann helt in i mörker så jag la till ytterligare en blixt med raster från sidan som träffade honom på kavajen. Det krävdes lite finlir för att den inte skulle träffa hans hand också bara. I övrigt var det bara att försöka få Magnus att se mindre glad ut. Det här är sista bilden vi tog på honom och den blev bäst.

När vi fotade Felicia var jag först inne på att använda en Beauty dish men det blev inte så intressant. All heder åt Emelie som föreslog att vi skulle använda en blixt med raster som huvudljus. Det krävs rätt slät hy för att komma undan med så hårt ljus från sidan. Men det funkade bra här tycker jag utan alltför mycket photoshoppande. Felicia stod precis bredvid den vita väggen, och huvudljuset kom lite från sidan från en blixt med raster. Jag provade att lätta upp skuggorna lite okonventionellt genom att slå en annan blixt med raster i det närmaste rakt ner på en reflektor placerad under henne. Huruvida detta gav så mycket i praktiken är en annan sak. I efterbehandlingen la jag dock till lite ljus på väggen bakom henne – den blev lite för jämngrå och tråkig annars tyckte jag.

Matt, fotograf själv, krävde dock en betydligt mindre komplicerad ljussättning – han hade en väldigt tydlig vision själv som han ville att jag skulle genomföra. En svartvit bild, tagen mot en mörk bakgrund (bakgrunden var i själva verket mörkblå) . Jag använde en softbox, relativt högt, lite framför, bredvid. Bam! Fort var det gjort… Jo, vänta, precis när jag skriver det här blogginlägget så slår det mig att diagrammet ljuger. Det fanns också en blixt med raster inblandad. Jag slog den från hans högersida, riktad enbart mot kameran han håller i.

Sara fotade jag mot en ljusrosa bakgrund. Det här var faktiskt inte enkelt, främst för att jag verkligen inte gillade hur bakgrunden såg ut. Det blev för platt och tråkigt. Jag önskar jag hade haft min beauty dish med raster tillgänglig, vilket kanske hade gett mig lite mer kontroll – men det var först när jag slog en Nikon SB-900 med gul gel mot bakgrunden som det hände något mer intressant med bakgrunden och jag kunde känna mig ganska nöjd (helt nöjd är jag aldrig) . Den gula blixten blandades med den rosa bakgrunden och blev orange. I övrigt en ganska enkel uppställning av ljuset. En beauty dish precis framför henne, och en reflektor under. Jag hade även en assistent (Therese) som slog en blixt med gul gel mot hennes axlar och bakhuvud. Kan jag slänga in lite extra färger i en bild så gör jag det gärna.

Jag måste dock tillägga att på just den här bilden hade jag ännu inte börjat slå den gula blixten mot bakgrunden – men Sara föredrog hur hon såg ut på just den här bilden. Så det jag gjorde då var att låna den orangea tonen från senare bilder (när jag hade börjat slå den gula blixten mot bakgrunden) och återskapade effekten i Photoshop på den här bilden också. Jag ser verkligen ingen skillnad…men hade jag inte skapat färgeffekten ”på riktigt”, så hade jag nog aldrig kommit på tanken att skapa den i Photoshop heller, så jag vill trycka på att det verkligen är av vikt att göra rätt direkt i kameran istället så besparar man sig en hel del jobb senare.

Amanda, även hon fotograf, provade jag först att fota mot en vit vägg med hårt ljus (beauty dish om jag minns rätt) . Det blev helt ok. Sen tog jag ut henne en bit från en vita väggen, och placerade en blixt med raster precis bakom henne, riktad tillbaks mot kameran. Ett tag provade jag att lägga över en orange plastkasse över den blixten, men det blev inte riktigt bra. Huvudljuset kom från en softbox, riktad rakt neråt, just framför henne. När det gällde Amandas bilder handlade det annars mest om själva posen och uttrycket, och den här stod ut, och gjorde bildurvalet väldigt enkelt.

Emelie fotade jag mot en mörkblå bakgrund som hon fick stå ett par meter ifrån. Beauty dishen stod på ett boomstativ högt framför henne. Två blixtar med raster stod bakom henne, en riktad mot bakgrunden, och en mot nedre delen av hennes kropp (som höll på att smälta ihop lite med den mörka bakgrunden) . Jag använde mig även av en reflektor på sidan om henne. Jag är dock lite osäker om jag fortfarande använde den till just den här bilden. Om den har en effekt, så är den relativt subtil och lättar bara upp hennes underdel lite.

Det var det jag hade att komma med. Jag vet inte om den här typen av inlägg ger något för alla som läser min blogg, men jag tror att jag har en del fotografer som är inne och kikar ibland om jag tolkar mitt statistikprogram och era sökningar rätt. Så jag hoppas att ni fick ut något ut av det här iallafall!

Om ett familjeporträtt

23 december, 201212 december, 2012 av Samuel Pettersson

I det här inlägget tänkte jag återigen berätta om en enda bild – hur jag gjorde den och varför.

Den här familjen ovan består av mina ”bästisar” (om det nu är så man säger, även som vuxen människa) och deras tre barn. Jag lovade att ta en bild, främst på barnen, innan jul.
För att försöka utmana mig själv lite, så bestämde jag mig för att belysa alla familjemedlemmar var för sig istället för att försöka ljussätta alla på en gång – orsaken till detta är att det är betydligt enklare att skapa ett intressant ljus på en person, än vad det är att ljussätta en hel grupp. Jag vet inte om jag behöver gå helt in på detaljerna kring varför det är så, men det har bland annat att göra med hur ljus sprider sig och hur stor ljuskällan är i förhållande till det man fotograferar(jag kan ”nörda” ner mig hur mycket som helst i det där, men jag ska försöka hålla det här blogginlägget på en ganska allmän nivå).
En annan positivt effekt av detta, i synnerhet när man fotograferar barn, är att man sedan, när man klistrar ihop bilderna i Photoshop, kan välja vilket uttryck man gillar bäst på alla som ingår i gruppbilden, istället för att det ska stämma för alla inblandade på en enda exponering.
Nedan ger jag lite oredigerade exempel på vad jag hade att välja mellan.

En sak som är lätt att glömma, som jag faktiskt kom ihåg den här gången, är att fotografera en bild av själva bakgrunden, utan vare sig blixtar eller människor med i bilden – det underlättar enormt när man sen ska försöka klistra ihop allt till en enda bild. En förutsättning för allt det här är givetvis att man har kameran på stativ(som jag i det här fallet ändå lyckades rubba litegrann, givetvis).

Men, som sagt – den absolut största fördelen är att man sen kan sitta och klistra ihop de här människorna, med vilka utryck man vill, i ett närmast oändligt antal variationer. Jag lämnar er för den här gången med följande bild.

En bild blir till

20 september, 201722 november, 2012 av Samuel Pettersson

I förrgår fotograferade jag Vänsterpartiets landstingsgrupp. Men det är inte det jag ska blogga om idag!
Det finns säkert de av er som sett mina självporträtt på min Facebooksida, eller här på bloggen någon gång. Nu tänkte jag helt på eget initiativ berätta lite om varför, och hur jag gör dom, och använda den senaste bilden som exempel. Bilden ovan alltså.

Första frågan, varför? På något sätt har det här blivit det jag gör kreativt, som jag gör helt på mina egna premisser. Det finns ingen som säger åt mig vad jag ska göra, jag får göra det när jag vill, och det får ta hur lång tid som helst. Det mesta jag gör annars är strikt styrt av tider, och i regel ganska stressigt. Jag önskar att jag i framtiden kan söka upp fler jobb som handlar om en långsamt skapad bild, istället för väldigt många på kort tid – precis som alla andra fotografer, antar jag.

Hursomhelst, ett av mina egna projekt är den här ”tvillingserien” eller vad jag ska kalla den. Jag tänker på tvillingparet som något typ av kärlekspar, samtidigt som de givetvis representerar den kluvna aspekten av alla människor.
Häromkvällen låg en fuktig dimma över Umeå, och jag tyckte det såg spännande ut. Den enda idén jag tänkt på vad gäller tvillingarna på slutet var att jag ville att dom skulle ”hänga” vid en busskur. Eftersom vädret såg så lämpligt, och lite intressant ut, så begav jag mig ut i mörkret. Ofta vill jag göra det så komplicerat som möjligt, men den här gången var jag inställd på att fotografera i befintligt ljus, och tog därför inte med mig några blixtar.
Jag hade absolut bara kunnat ställa upp stativet och göra det väldigt enkelt för mig, men för att åtminstone få en utmaning ville jag att bilden skulle vara ett panorama, och klippas ihop av flera olika bilder.
Så, jag hittade till slut en lämplig, relativt övergiven busskur(jag kämpar med att sluta bry mig om vad folk tycker när jag är ute och gör dom här bilderna).
Det jag behöver är alltså två bilder, svårare än så är det egentligen inte. Kameran på stativ – och två bilder, med mig själv på olika platser. Det jag gjorde med den här bilden var dock att jag efter att ha tagit två bilder, där jag kände att tvillingarna befann sig på rätt plats, och förmedlade rätt uttryck, så återvände jag till stativet och fotograferade fler bilder runt om själva busskuren. Min plan var alltså att skapa en något vidvinkligare bild, men behålla samma skärpedjup.
När jag sen kom hem, så öppnade jag upp alla bilder i ett program, ungefär 20 stycken, och sydde ihop dom till en, större bild. Nedan ser ni först hur en bild ser ut, och därefter hur alla bilder ser ut, ihopsydda.

Som ni ser så fattade inte programmet att jag ville ha med båda tvillingarna i bilden. Programmet räknar alltså automatiskt ut hur det ska sy ihop bilderna. Men jag hade räknat med att det skulle bli lite fel, så det jag gjorde var helt enkelt att jag öppnade bilden i Photoshop, sen tog jag den bild jag ville klistra in, och placerade den där jag ville ha den. I nästa bild ser ni förövrigt hur stor originalbilden är, med tanke på att den bild jag klistrar in är en bild i full upplösning. Bilderna är förövrigt tagna med en d700 och ett 50 mm-objektiv. Jag passade även på att klistra in en bil som passerade korsningen i bakgrunden, men som inte fanns med i någon av de bilder jag använde mig av annars.

Att klistra in en bild, och ta med precis det man behöver är ingen större konst med Photoshop. Så därefter handlar allt egentligen om att pilla med färger och experimentera tills bilden ser ut som jag vill ha den. Och det är ju svårt. I regel så är jag aldrig nöjd, och en vecka efter jag gjort klart bilden, publicerat den, så har jag hunnit ångra mig och tänker på vad jag skulle gjort istället. Men sån är jag.
Sen blev det ju också så, att när jag sen beskar bilden, så visade det sig att jag ändå inte utnyttjade den enorma upplösningen som jag hade skapat med panoramat utan bara marginellt mer än vad bara en bild hade skapat – det blir helt enkelt inte alltid som man vill, det blir något annat.

Ungefär så går det till iallafall.

Eftersatt blogg

20 september, 201716 april, 2012 av Samuel Pettersson

Ja, den här bloggen är sorgligt eftersatt – istället använder jag min Facebooksida, men jag tänkte ändå att det var dags för ett blogginlägg – där jag sammanfattar dom senaste veckorna, helt enkelt. Ni som följer mig på Facebook har förmodligen sett de flesta av de här bilderna – men alla använder ju inte Facebook – vissa skyr det till och med som pesten, så det här är för er.
Hursomhaver, bland annat har jag haft en oerhört fotogenisk familj på besök.

Och fler familje/barnbilder har det som vanligt blivit. Bland annat hade jag min ”stammis” i studion häromdagen.

Jag har också fått fotografera fler ”headshots”/cv-bilder, vilket jag tycker är oerhört roligt att jobba med.

Och apropå det, så har jag även kommit in lite mer på företagsfotografering på slutet – senaste veckorna har jag fotat åt Länsförsäkringar, och åt ICA Maxi. Länsförsäkringar ville ha klassiska porträtt i enkel miljö, men med ICA Maxi fick jag följa med på deras personalfest för ren dokumentation så jag passade på att rigga upp en blixt vid baren i Officersmässen, och tog såna här porträtt på alla som ville.

Något av det roligare, och mer oväntade jag gjort på slutet har också varit att jag fotograferat manliga modeller. Bland annat min kollega Petter Hedman, som jag ibland jobbar med på annat håll – han är knuten till flera olika agenturer och är helt makalös framför kameran. Det är häftigt att se hur han helt förvandlas när man riktar objektivet mot honom. Modellers skicklighet skall absolut inte ringaktas.

Joakim har däremot ingen agentur än, vad jag vet, men det kanske kommer. Hursomhelst så är han ansiktet utåt/modellen för Karins konstgrepps webshopp. Vi har haft väldigt roligt när vi har skapat de här bilderna, och det kommer nog mer, när vi hittar tid.

På sistone har jag legat relativt lågt med mina självporträtt, men det är inte över, det lovar jag. Det kommer mer av det med, så småningom.
Nu har jag blogggat klart för den här gången, men som sagt, följ mig gärna på Facebook då jag är betydligt mer aktiv där. Det går betydligt fortare att slänga upp en bild där, kontra att skapa ett blogginlägg här. Jag överväger andra alternativ än WordPress för bloggen, men jag har inte hittat någon bättre lösning än så länge.