I förrgår fotograferade jag Vänsterpartiets landstingsgrupp. Men det är inte det jag ska blogga om idag!
Det finns säkert de av er som sett mina självporträtt på min Facebooksida, eller här på bloggen någon gång. Nu tänkte jag helt på eget initiativ berätta lite om varför, och hur jag gör dom, och använda den senaste bilden som exempel. Bilden ovan alltså.
Första frågan, varför? På något sätt har det här blivit det jag gör kreativt, som jag gör helt på mina egna premisser. Det finns ingen som säger åt mig vad jag ska göra, jag får göra det när jag vill, och det får ta hur lång tid som helst. Det mesta jag gör annars är strikt styrt av tider, och i regel ganska stressigt. Jag önskar att jag i framtiden kan söka upp fler jobb som handlar om en långsamt skapad bild, istället för väldigt många på kort tid – precis som alla andra fotografer, antar jag.
Hursomhelst, ett av mina egna projekt är den här ”tvillingserien” eller vad jag ska kalla den. Jag tänker på tvillingparet som något typ av kärlekspar, samtidigt som de givetvis representerar den kluvna aspekten av alla människor.
Häromkvällen låg en fuktig dimma över Umeå, och jag tyckte det såg spännande ut. Den enda idén jag tänkt på vad gäller tvillingarna på slutet var att jag ville att dom skulle ”hänga” vid en busskur. Eftersom vädret såg så lämpligt, och lite intressant ut, så begav jag mig ut i mörkret. Ofta vill jag göra det så komplicerat som möjligt, men den här gången var jag inställd på att fotografera i befintligt ljus, och tog därför inte med mig några blixtar.
Jag hade absolut bara kunnat ställa upp stativet och göra det väldigt enkelt för mig, men för att åtminstone få en utmaning ville jag att bilden skulle vara ett panorama, och klippas ihop av flera olika bilder.
Så, jag hittade till slut en lämplig, relativt övergiven busskur(jag kämpar med att sluta bry mig om vad folk tycker när jag är ute och gör dom här bilderna).
Det jag behöver är alltså två bilder, svårare än så är det egentligen inte. Kameran på stativ – och två bilder, med mig själv på olika platser. Det jag gjorde med den här bilden var dock att jag efter att ha tagit två bilder, där jag kände att tvillingarna befann sig på rätt plats, och förmedlade rätt uttryck, så återvände jag till stativet och fotograferade fler bilder runt om själva busskuren. Min plan var alltså att skapa en något vidvinkligare bild, men behålla samma skärpedjup.
När jag sen kom hem, så öppnade jag upp alla bilder i ett program, ungefär 20 stycken, och sydde ihop dom till en, större bild. Nedan ser ni först hur en bild ser ut, och därefter hur alla bilder ser ut, ihopsydda.
Som ni ser så fattade inte programmet att jag ville ha med båda tvillingarna i bilden. Programmet räknar alltså automatiskt ut hur det ska sy ihop bilderna. Men jag hade räknat med att det skulle bli lite fel, så det jag gjorde var helt enkelt att jag öppnade bilden i Photoshop, sen tog jag den bild jag ville klistra in, och placerade den där jag ville ha den. I nästa bild ser ni förövrigt hur stor originalbilden är, med tanke på att den bild jag klistrar in är en bild i full upplösning. Bilderna är förövrigt tagna med en d700 och ett 50 mm-objektiv. Jag passade även på att klistra in en bil som passerade korsningen i bakgrunden, men som inte fanns med i någon av de bilder jag använde mig av annars.
Att klistra in en bild, och ta med precis det man behöver är ingen större konst med Photoshop. Så därefter handlar allt egentligen om att pilla med färger och experimentera tills bilden ser ut som jag vill ha den. Och det är ju svårt. I regel så är jag aldrig nöjd, och en vecka efter jag gjort klart bilden, publicerat den, så har jag hunnit ångra mig och tänker på vad jag skulle gjort istället. Men sån är jag.
Sen blev det ju också så, att när jag sen beskar bilden, så visade det sig att jag ändå inte utnyttjade den enorma upplösningen som jag hade skapat med panoramat utan bara marginellt mer än vad bara en bild hade skapat – det blir helt enkelt inte alltid som man vill, det blir något annat.
Ungefär så går det till iallafall.
