En bild blir till

20 september, 201722 november, 2012 av Samuel Pettersson

I förrgår fotograferade jag Vänsterpartiets landstingsgrupp. Men det är inte det jag ska blogga om idag!
Det finns säkert de av er som sett mina självporträtt på min Facebooksida, eller här på bloggen någon gång. Nu tänkte jag helt på eget initiativ berätta lite om varför, och hur jag gör dom, och använda den senaste bilden som exempel. Bilden ovan alltså.

Första frågan, varför? På något sätt har det här blivit det jag gör kreativt, som jag gör helt på mina egna premisser. Det finns ingen som säger åt mig vad jag ska göra, jag får göra det när jag vill, och det får ta hur lång tid som helst. Det mesta jag gör annars är strikt styrt av tider, och i regel ganska stressigt. Jag önskar att jag i framtiden kan söka upp fler jobb som handlar om en långsamt skapad bild, istället för väldigt många på kort tid – precis som alla andra fotografer, antar jag.

Hursomhelst, ett av mina egna projekt är den här ”tvillingserien” eller vad jag ska kalla den. Jag tänker på tvillingparet som något typ av kärlekspar, samtidigt som de givetvis representerar den kluvna aspekten av alla människor.
Häromkvällen låg en fuktig dimma över Umeå, och jag tyckte det såg spännande ut. Den enda idén jag tänkt på vad gäller tvillingarna på slutet var att jag ville att dom skulle ”hänga” vid en busskur. Eftersom vädret såg så lämpligt, och lite intressant ut, så begav jag mig ut i mörkret. Ofta vill jag göra det så komplicerat som möjligt, men den här gången var jag inställd på att fotografera i befintligt ljus, och tog därför inte med mig några blixtar.
Jag hade absolut bara kunnat ställa upp stativet och göra det väldigt enkelt för mig, men för att åtminstone få en utmaning ville jag att bilden skulle vara ett panorama, och klippas ihop av flera olika bilder.
Så, jag hittade till slut en lämplig, relativt övergiven busskur(jag kämpar med att sluta bry mig om vad folk tycker när jag är ute och gör dom här bilderna).
Det jag behöver är alltså två bilder, svårare än så är det egentligen inte. Kameran på stativ – och två bilder, med mig själv på olika platser. Det jag gjorde med den här bilden var dock att jag efter att ha tagit två bilder, där jag kände att tvillingarna befann sig på rätt plats, och förmedlade rätt uttryck, så återvände jag till stativet och fotograferade fler bilder runt om själva busskuren. Min plan var alltså att skapa en något vidvinkligare bild, men behålla samma skärpedjup.
När jag sen kom hem, så öppnade jag upp alla bilder i ett program, ungefär 20 stycken, och sydde ihop dom till en, större bild. Nedan ser ni först hur en bild ser ut, och därefter hur alla bilder ser ut, ihopsydda.

Som ni ser så fattade inte programmet att jag ville ha med båda tvillingarna i bilden. Programmet räknar alltså automatiskt ut hur det ska sy ihop bilderna. Men jag hade räknat med att det skulle bli lite fel, så det jag gjorde var helt enkelt att jag öppnade bilden i Photoshop, sen tog jag den bild jag ville klistra in, och placerade den där jag ville ha den. I nästa bild ser ni förövrigt hur stor originalbilden är, med tanke på att den bild jag klistrar in är en bild i full upplösning. Bilderna är förövrigt tagna med en d700 och ett 50 mm-objektiv. Jag passade även på att klistra in en bil som passerade korsningen i bakgrunden, men som inte fanns med i någon av de bilder jag använde mig av annars.

Att klistra in en bild, och ta med precis det man behöver är ingen större konst med Photoshop. Så därefter handlar allt egentligen om att pilla med färger och experimentera tills bilden ser ut som jag vill ha den. Och det är ju svårt. I regel så är jag aldrig nöjd, och en vecka efter jag gjort klart bilden, publicerat den, så har jag hunnit ångra mig och tänker på vad jag skulle gjort istället. Men sån är jag.
Sen blev det ju också så, att när jag sen beskar bilden, så visade det sig att jag ändå inte utnyttjade den enorma upplösningen som jag hade skapat med panoramat utan bara marginellt mer än vad bara en bild hade skapat – det blir helt enkelt inte alltid som man vill, det blir något annat.

Ungefär så går det till iallafall.

Senaste månaden

20 september, 20178 oktober, 2012 av Samuel Pettersson

Den senaste månaden har jag fotat flera av mina kollegor – på lite olika sätt, och i olika syften.

Jag har också testfotograferat en modell. Ryktet säger att han har fått intresse från en agentur, så det verkar lovande.

Och för ett par veckor sedan fick jag för första gången både fotografera och närvara på en gammal väns bröllop. Det var dessutom ett dubbelbröllop, och i god Umeå-hårdrocksanda(min vän spelar trummor i bland annat Guillotine, Persuader och Naglfar) så fotade vi i parkeringshuset Nanna.

De båda paren bjöd på en oerhörd spännvidd i sina utryck, från allvar:

… till glädje:

Givetvis har jag även fotograferat min begåvade och vackra, blivande fru, Karin

Det var allt jag tänkte bjuda på den här gången, väl mött!

Lite bröllopsbilder

20 september, 20172 augusti, 2012 av Samuel Pettersson

Jag har ju fotat några bröllop den här sommaren – och ett par till ska det bli men jag tänkte sammanfatta lite redan nu med bilder jag gillar helt enkelt. För er som följer mig på Facebook så är säkert några av bilderna bekanta, men jag tror jag fick med några nya också. Håll till godo!

Juveltjuven

1 augusti, 20121 augusti, 2012 av Samuel Pettersson

Så där ja, den nya hemsidan/bloggen är etablerad och fungerar – då kanske det är dags att blogga lite?
Det är ju roligt att få betalt när man fotar, men ibland är det allra bästa att få göra något prestigelöst, bara för att det är roligt. Ovan ser ni ett par bilder som jag tog igår på en av min bästa vänner, Joakim. Han har på eget initiativ beslutat att rycka in som semestervikare för min sambo Karin, på hennes blogg Karins Konstgrepp. Då behövde han givetvis lite bilder på sig själv till några inlägg. Så vi spenderade ett par timmar och skapade bland annat bilderna ovan, där han är någon sorts juveltjuv som har stulit Karins smycken.

VI pratade lite jag och Jocke, kring min arbetsmetod – det kan se ganska kaosartat ut. Jag vet ju vad jag gör, det gör jag – men jag ogillar intensivt att göra samma sak, om och om igen. När man jobbar med blixtljus(eller jag kanske borde skriva, fotograferar, i största allmänhet) är det lätt att man fastnar i recept som ”funkar”. Om man bara googlar studiofotografering lite snabbt så får man på de flesta hemsidor lära sig att blixten ska stå placerad i 45 graders vinkel från den man fotar, riktad 45 grader neråt, osv osv. Men det är ju inte så roligt i längden att göra precis på samma sätt för att det är ”smickrande”. Nu påstår jag absolut inte att jag är så oerhört kreativ och annorlunda, inte alls. Men jag försöker nästan alltid göra nånting nytt, om bara så litet. I bilderna ovan trädde jag bland annat en extra diffusionstyg på blixten, tejpade fast en svart t-shirt för att blockera delar av ljuset. Det var stativ, blixtar, reflexskärmar över hela studion. Som sagt, det kan se ut som kaos, men jag försöker i regel bara hitta någon ny vinkel på det jag gör, för att det inte ska bli tradigt, för mig själv, eller andra. Och utrustningsmässigt behöver man inte alltid använda grejer man köpt på fotobutik, utan det kan lika gärna vara färgade plastpåsar man slår blixten genom, eller t-shirts man blockerar ljuset med.
Men sen spelar det heller ingen roll vad man gör, rent tekniskt, om den man fotar ser ut som ett lik, så det är det man måste jobba allra mest med.

Kort sagt – man ska inte vara så feg, det är (i regel) inget som exploderar om man provar sig fram.

Angående bilderna på Jocke, så är de ovan de senaste, men det har blivit några senaste året, och förhoppningsvis blir det fler.
Jag avslutar det här inlägget med några gamla bilder på Jocke för er som inte sett dom.

Eftersatt blogg

20 september, 201716 april, 2012 av Samuel Pettersson

Ja, den här bloggen är sorgligt eftersatt – istället använder jag min Facebooksida, men jag tänkte ändå att det var dags för ett blogginlägg – där jag sammanfattar dom senaste veckorna, helt enkelt. Ni som följer mig på Facebook har förmodligen sett de flesta av de här bilderna – men alla använder ju inte Facebook – vissa skyr det till och med som pesten, så det här är för er.
Hursomhaver, bland annat har jag haft en oerhört fotogenisk familj på besök.

Och fler familje/barnbilder har det som vanligt blivit. Bland annat hade jag min ”stammis” i studion häromdagen.

Jag har också fått fotografera fler ”headshots”/cv-bilder, vilket jag tycker är oerhört roligt att jobba med.

Och apropå det, så har jag även kommit in lite mer på företagsfotografering på slutet – senaste veckorna har jag fotat åt Länsförsäkringar, och åt ICA Maxi. Länsförsäkringar ville ha klassiska porträtt i enkel miljö, men med ICA Maxi fick jag följa med på deras personalfest för ren dokumentation så jag passade på att rigga upp en blixt vid baren i Officersmässen, och tog såna här porträtt på alla som ville.

Något av det roligare, och mer oväntade jag gjort på slutet har också varit att jag fotograferat manliga modeller. Bland annat min kollega Petter Hedman, som jag ibland jobbar med på annat håll – han är knuten till flera olika agenturer och är helt makalös framför kameran. Det är häftigt att se hur han helt förvandlas när man riktar objektivet mot honom. Modellers skicklighet skall absolut inte ringaktas.

Joakim har däremot ingen agentur än, vad jag vet, men det kanske kommer. Hursomhelst så är han ansiktet utåt/modellen för Karins konstgrepps webshopp. Vi har haft väldigt roligt när vi har skapat de här bilderna, och det kommer nog mer, när vi hittar tid.

På sistone har jag legat relativt lågt med mina självporträtt, men det är inte över, det lovar jag. Det kommer mer av det med, så småningom.
Nu har jag blogggat klart för den här gången, men som sagt, följ mig gärna på Facebook då jag är betydligt mer aktiv där. Det går betydligt fortare att slänga upp en bild där, kontra att skapa ett blogginlägg här. Jag överväger andra alternativ än WordPress för bloggen, men jag har inte hittat någon bättre lösning än så länge.