Juveltjuven

jtj1

Så där ja, den nya hemsidan/bloggen är etablerad och fungerar – då kanske det är dags att blogga lite?
Det är ju roligt att få betalt när man fotar, men ibland är det allra bästa att få göra något prestigelöst, bara för att det är roligt. Ovan ser ni ett par bilder som jag tog igår på en av min bästa vänner, Joakim. Han har på eget initiativ beslutat att rycka in som semestervikare för min sambo Karin, på hennes blogg Karins Konstgrepp. Då behövde han givetvis lite bilder på sig själv till några inlägg. Så vi spenderade ett par timmar och skapade bland annat bilderna ovan, där han är någon sorts juveltjuv som har stulit Karins smycken.

VI pratade lite jag och Jocke, kring min arbetsmetod – det kan se ganska kaosartat ut. Jag vet ju vad jag gör, det gör jag – men jag ogillar intensivt att göra samma sak, om och om igen. När man jobbar med blixtljus(eller jag kanske borde skriva, fotograferar, i största allmänhet) är det lätt att man fastnar i recept som ”funkar”. Om man bara googlar studiofotografering lite snabbt så får man på de flesta hemsidor lära sig att blixten ska stå placerad i 45 graders vinkel från den man fotar, riktad 45 grader neråt, osv osv. Men det är ju inte så roligt i längden att göra precis på samma sätt för att det är ”smickrande”. Nu påstår jag absolut inte att jag är så oerhört kreativ och annorlunda, inte alls. Men jag försöker nästan alltid göra nånting nytt, om bara så litet. I bilderna ovan trädde jag bland annat en extra diffusionstyg på blixten, tejpade fast en svart t-shirt för att blockera delar av ljuset. Det var stativ, blixtar, reflexskärmar över hela studion. Som sagt, det kan se ut som kaos, men jag försöker i regel bara hitta någon ny vinkel på det jag gör, för att det inte ska bli tradigt, för mig själv, eller andra. Och utrustningsmässigt behöver man inte alltid använda grejer man köpt på fotobutik, utan det kan lika gärna vara färgade plastpåsar man slår blixten genom, eller t-shirts man blockerar ljuset med.
Men sen spelar det heller ingen roll vad man gör, rent tekniskt, om den man fotar ser ut som ett lik, så det är det man måste jobba allra mest med.

Kort sagt – man ska inte vara så feg, det är (i regel) inget som exploderar om man provar sig fram.

Angående bilderna på Jocke, så är de ovan de senaste, men det har blivit några senaste året, och förhoppningsvis blir det fler.
Jag avslutar det här inlägget med några gamla bilder på Jocke för er som inte sett dom.

 

 

Comments 5

  1. Schysta bilder! Men tyvärr är din text svår att läsa, det gråa är nästa väl ljust! Iaf på min skärm, ska väl tilläggas.

  2. Post
    Author

    Tackar!
    Och du har helt rätt – fixade det nyss, så nu ska texten vara mer läsbar (jag har precis ändrat om hemsidan så nånting hade blivit galet)

  3. Post
    Author

    …inser dock att alla gamla inlägg har grå text, och jag måste justera dessa inlägg för inlägg isåfall. Passade förmodligen bättre in i mitt gamla tema än vad det gör nu. Nåväl, det får jag ta itu med en annan dag, men tack för påpekandet

  4. Snyggt! Dina foton inspirerar. Och jag älskar ert husdjur, inte katterna som ju visst är ena raringar, utan ert tvåhövdade människoliknande charmtroll!

  5. Åh, sånt kan man ju bli galen på, att behöva redigera inlägg för inlägg! Men nu är det mycket lättare att läsa! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *